Västkustens folkbåtsflottilj ... drömmen om en folkbåt
Västkustens folkbåtsflottilj ... drömmen om en folkbåt
DRÖMMEN OM EN FOLKBÅT
I början av sextiotalet ägde jag en koster. Den var byggd i ek, enepinnad och försedd med barlast av gjutjärnstackor. I rätta vindar kunde jag få upp den i 3 knop, men endast då den visste att den var på väg hem. Vi blev omseglade av alla andra båtar och jag tittade drömmande efter de vackra folkbåtar som snabbt försvann föröver och som alltid kunde gå så högt mot vinden. Så mognade tanken på att själv bygga en folkbåt. Jag beställde ritningar och klassbestämmelser från dåvarande Skandinaviska Seglarförbundet och började studera båtbygge var jag kom åt.
Ganska snart kom jag underfund med att det första behovet för ett båtbygge är en ljus och varm lokal nära hemmet och en bandsåg. Bästa lösningen syntes vara ett eget hus med stort garage. Men till ett sådant projekt fordrades en hustru, så det var i den ändan det började. Bandsågen fick bli en senare fråga. Verksamhet av det här slaget tar tid, närmare bestämt femton år. Under tiden köpte jag litteratur om båtar för att förkovra mig i ämnet. Det blev ”Bygg båten själv” av Per Brohäll och ”Båt och hav” av Gustav Plym. Sedan tvekade jag ett tag men köpte slutligen ”Jorden runt med Gipsy Moth” av Francis Chichester. Man måste gardera sig.
Så en vacker dag kom uthållighetens belöning. Hustrun sade: "varför börjar du inte på den där folkbåten som du talat så länge om"? Vad gjorde det då att alla talade om att träbåtens tid var förbi, att det enda man kunde finna av trä på båtmässan var en byggsats till en optimistjolle – min dröm om att bygga en nordisk folkbåt i trä hade aldrig lämnat mig. Drömmar är till för att förverkligas!
Jag köpte en rulle brun golvpapp och täckte golvet i gillestugan och ritade upp skrovet i skala 1:1 med spantruta, vattenlinjer, köl och stävar. Allt så utmärkt beskrivet i Per Brohälls bok.
På lördagarna köpte jag några bräder, 1"x7" av sämsta sort i brädgården och sågade till mallar. I varje byggbeskrivning påpekades det att det räcker med en mall på varje meter, men jag kunde inte besluta vilka jag skulle slopa så jag gjorde alla femton. Dessutom var det så skamlöst roligt.
Nästa steg blev att skaffa bordläggningsvirke och nästan omedelbart fick jag genom förfrågningar kontakt med en person som var villig att överlåta ett parti furubräder avsedda för en båt till honom själv. Med eken till kölplanka och stävar blev det värre. Man hade sagt mig att ekvirke skulle ligga i nio år innan det var dött och färdigt att användas men så länge tyckte jag inte att jag ville vänta. Därför köpte jag ett parti ekplankor på en såg och körde hem och lade dem på tork i garaget. Efter två veckor hade samtliga stävar spruckit. Då sågade jag upp 10 mm tjocka lameller ur de kvarvarande ekplankorna och limmade förstäven istället, men akterstävan, som inte får limmas, köpte jag ny.
Under tiden som arbetet med stävarna pågick sparade jag pengar till nästa stora inköp – kölen. Den kostade fyra tusen kronor innan den var på plats i garaget och köptes från Folkebådcentralen i Danmark. När kölen var uppallad i rätt läge kunde monteringen av kölplanka, stävar och mallar börja.
Att börja såga till det första bordet innebär en ny fas i båtbyggandet. Man mäste bestämma sig för hur breda de olika borden skal vara i fören, aktern och på mitten. Jag åkte ut till en stor båtuppläggningplats och bland fyra uppställda folkbåtar valde jag ut den som hade den vackraste bordindelningen och mätte av varje bord på den. Med ledning av dessa mått formade jag till de tre första borden men jag vågade inte nita ihop dem för gott.
Det hade uppkommit en del detaljfrågor under arbetets gång och jag hade beslutat mig för göra ett studiebesök hos bröderna Hovmark Båtbyggeri i Thisted i Danmark i samband med en resa i annat ärende. En av frågorna gällde om man skulle använda tätningsmedel mellan borden eller ej. Varvet hade byggt ca 200 folkbåtar i trä – den sista för 3 år sedan – så erfarenheten var ju bedövande. De använde ett tätningsmedel från 3M "Marine Adhesive/Sealeant 5200" och detta letade jag upp när jag kom hem. För dem tog ett bygge ca 800 arabetstimmar – vilken tid mitt kommer att ta vågar jag inte tänka på.
Vid nitningen av borden är det väldigt bra att vara två. Vid försiktig förfrågan hos hustrun har det framskymtat att hon är dubbelarbetande och att jag får välja mellan köttbullar med lingon och nitning. Vid en förfrågan hos barnen hur stor timpeng som kunde vara aktuell vid en eventuell mothållning så svarar de att så mycket pengar finns inte, så det blir till att klara sig själv. Man riggar upp en femkilos järnklump i en skidrem runt en tving, balanserar på ett ben och håller upp knät mot klumpen och skall börja nita – då står paketet med brickorna i andra ändan av båten! Byggtakten blir därför ibland lite oregelbunden.
Grannarna har hela tiden stöttat mig med glada tillrop. De påpekar ofta att spanten ser tunna ut tills jag förklarar att det är mallarna de står och håller i. Varje nytt bord som kommer upp studeras intresserat av kvarterets hundägare på kvällspromenad.
Det är roligt att bygga folkbåt och det skapar gemenskap.
Vad hände sen? svaret finns i Drömmen som blev sann ... och i originalartikeln